När industrialismens vindar svepte in över Sverige i mitten av 1800-talet utvecklades landets järnvägsnät eftersom snabbare och enklare transporter var nödvändiga för utvecklingen. Stambanan Stockholm — Göteborg stod klar 1862 och diskussioner fördes om en utbyggnad, men att järnvägsnätet skulle innefatta Norrland var inte alldeles självklart. Så småningom påbörjades bygget av norra stambanan för att bryta Norrlands isolering och "befria dess befolkning från det hotande hungerspöket".
Av miltitärstrategiska skäl var det viktigt att järnvägen inte gick längs kusten utan långt in i landet, utom räckhåll för landstigande fiender. Det var negativt för Örnsköldsvik, eftersom den dåvarande köpingen var en typisk handelsort med behov av handelsväger och smidiga transporter. Lösningen blev i stället en bibana. Riksdagen hade beslutat att en järnväg skulle byggas för att förbinda Örnsköldsvik med stambanan genom övre Norrland vid Mellansels station. Den knappt tre mil långa bansträckan öppnades för trafik i november 1892.